Knäckta strån och tynande lågor

Även hos den som inte betraktar sig som ”religiös”, kan en förnimmelse göra sig påmind. En förnimmelse av att det världsliga samhället med sin ihålighet och tomhet, står handfallet inför mötet med döden.

Och vården av avlidnas gravar är oftare än vi anar en ordlös bön om förlåtelse för allt man försummat och upplever som trasigt här i livet.

Människor i allmänhet och Svenska kyrkans medlemmar i synnerhet är inte speciellt ”kyrksamma”. På ett ytligt plan säger man sig inte vara ”troende” eller religiös”.

Den begravningsritual som Svenska kyrkan tillhandahåller tillskrivs emellanåt att bara vara en service. Den kan flyktigt uppfattas som rutinmässig och urholkad, kliniskt befriad från personlig tro. Men kanske är det snarare så att ritualen formulerar de ord som människor i allmänhet känner att de saknar.

På Jesu tid kände säkert människor likadant, att de saknade ord. I sin belägenhet förlitade de sig troligen på ord från Psaltaren. Att förlita sig på en ritual kan istället indikera befrielse från uppblåst självrättfärdighet och är därför mer än något annat ett tecken på tro.

När kyrkans och den kristna trons gränser dras alltför snävt utesluts de människor som Jesus inkluderade. ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”, undervisade Jesus i sin Bergspredikan.

Vi skall inte alltför snabbt peka på och mena att Svenska kyrkan står för förflackning, uttunning och armod. Den ”personliga fromhet” med exempelvis frekvent gudstjänstliv, böneliv och bibelläsning som ibland efterlyses, kan snarare visa sig vara en övervärdering av en fromhet som Nya Testamentet tar avstånd ifrån.

Fritt ur boken Gamla vägar framåt av Gustaf Wingren.