Gemensamt ärende

Det tidigare citatet är dikten ”Till eftertanke” av Søren Kierkegaard (1813-1855), en dikt som han skrev för omkring 175 år sedan.
I dikten belyser Kierkegaard att den som inte är villig att möta den andre på dennes villkor och stödja henne, utan istället vill framstå som den som är mest kompetent och anser sig ha tolkningsföreträde, endast är i behov av att bli beundrad och själv utöva makt. Kierkegaard betonar och eftersträvar empati, lyhördhet och respekt i mötet med människor.

Allt sedan reformationen, då Martin Luther predikade att människor borde ges möjlighet att läsa bibeln på det egna språket och själva tolka och ta ställning till det som står där, har det utvecklats en intellektuell frihet som i sin förlängning frikopplat staten från religionen, men inte samhället. Idag beskrivs samhället som sekulariserat, men då forskning visar att den enskilda människan inte är frikopplad från religionen är det en felaktig beskrivning.
Religionen och tron på Gud eller en högre makt finner kompletterande vägar och uttryckssätt till det som den institutionella religionen erbjuder. Religionen har med andra ord inte försvunnit. Den har förändrats.

Sven Thidevall berättar om ett samhälle som också är i förändring. Med stöd av Per Hansson beskriver Thidevall en kyrka som har svårt att läsa, lyssna och anpassa sig till nämnda förändring. Thidevall drar paralleller till förra sekelskiftet, en annan tid då Svenska kyrkan utmanades av undanträngande krafter. Den utmaningen mötte Svenska kyrkan med att förnya sig och formulera ett så kallat folkkyrkligt program.
Sven Thidevall har för vår tid, då Svenska kyrkan sedan drygt tjugo år är skild från staten, även identifierat att församlingarna brister i att formulera och arbeta utifrån ett »gemensamt ärende».

Ninna Edgardh har i en studie konstaterat att de kyrkliga handlingarna, som hon kallar för ”livets gudstjänster”, är isolerade från övriga gudstjänster. Min egna forskning stödjer denna bild, att församlingarna i allt väsentligt saknar ett »gemensamt ärende» samt att sambandet mellan den »vanliga gudstjänsten» och de kyrkliga handlingarna tunnats ut, att förhållandet mellan dem är diffust.
Ninna Edgardh beskriver gudstjänstlivet som grundläggande för det mänskliga livet, men tvingas ställa frågan:

”Vad gör kyrkan då människor inte tycks förstå det?”

Frågan aktualiserar den inledande dikten av Kierkegaard. Dikten påminner om den ständigt närvarande risken att utgå ifrån sig själv och hävda sitt tolkningsföreträde, och inte söka upp och möta den andre med empati, lyhördhet och respekt, att vara sändarorienterad. Därför föreslår jag att Edgardhs fråga omformuleras och rekommenderar det omvända:

»Vad gör kyrkan för att människor ska förstå det?»

Människan har under årtusenden haft och har fortfarande, trots det sekulära samhället, behov av riter och de grundläggande riterna är kopplade till det mänskliga livet.
Människor föds, blir könsmogna, bildar familj och avlider. Svenska kyrkan kallar dessa riter
för dop-, konfirmations-, vigsel- och begravningsgudstjänster och har i dessa en unik möjlighet att »knyta an». Gudstjänstlivet har enligt Edgardh en relation till människors sociala och existentiella verklighet och kallar dem som nämnt för ”livets gudstjänster” och till dessa möter de många människorna upp.

Det finns ett bärande skäl till varför den kristna kyrkan firar huvudgudstjänst på söndagar, för enligt evangelierna och traditionen uppväcktes Jesus från Nasaret från det döda på en söndag. Huvudgudstjänsten är central men allt sedan husförhörslängden och notering om deltagande i nattvarden försvann har gudstjänstdeltagandet minskat. Med allt färre gudstjänstdeltagare, finns det anledning att arbeta med gudstjänstförnyelse och uppmuntra fler att söka sig till gudstjänsten.

Men det är tydligt att gudstjänstgemenskaperna vid den allmänna gudstjänsten och andra gudstjänster anses som mer värdefulla och blir därmed medvetet eller omedvetet överordnade den gudstjänstgemenskap som möts till de kyrkliga handlingarna.

Så gör exempelvis Martin Modéus, när han i sin bok Mänskligare gudstjänst väljer bort livets gudstjänster. Modéus gör sig därmed gör skyldig till en över- och underordning av de olika gudstjänstgemenskaperna. Även Fredrik Modéus gör denna åtskillnad, när han föreslår att ge söndagens gudstjänstgemenskap kyrkorättslig status, markeras detta än tydligare. Konsekvensen är uppenbar, söndagens gudstjänstgemenskap överordnas den gudstjänstgemenskap som möts till livets gudstjänster.

Allt färre människor menar sig förstå och allt fler ser det som omöjligt att ta till sig berättelsen om
Jesus från Nasaret och ser det problematiskt att vara den institutionella religionen trogen. För sin
livstydning söker sig därför människor utanför den institutionella religionen, På så sätt går gudstron den institutionella kyrkan förbi.

Alla människor har, oavsett livstydning inom eller utanför de institutionella religionerna, praktisk erfarenhet av livet och livets olika skeden.

Den kristna kyrkan har sedan den formades funnits närvarande när barn föds, unga blir könsmogna, människor formar familj eller att människor dör. Den kristna kyrkan tillhandahåller en livstydning för dessa
skeden i livet och i denna livstydning framträder Skaparen, Frälsaren och Livgivaren och som
Edgardh betonar är det evangelium som förkunnas. Som Grace Davies poängterat vill människor relatera till och förväntar sig att församlingarna likt en ikon tar på sig en ställföreträdande roll, vilket bland annat framgår av en figur som Jonas Bromander skissat. Primärt motiverar de kyrkotillhöriga sin tillhörighet i Svenska kyrkan utifrån livets gudstjänster. Detta framgår även hos några av respondenterna i den min egna explorativa undersökningen.

Noterbart är när Ninna Edgardh nämner att det skett en förskjutning från verbal till en
kommunikation med andra sinnen. Naturligtvis förekommer verbal kommunikation i livets
gudstjänster, men de tillhandahåller även en betydande del kommunikation med övriga sinnen, något som nutidsmänniskan visat sig vara öppen för.
Kyrkomusikern Ragnar Håkansson har bland annat understrukit betydelsen av psalmsång samt
övrig sång och musik i begravningsgudstjänsten. Vid avskedstagandet läggs det blommor på
kistan och det händer att sörjande lägger en hand på kistlocket som en gest till avsked. Vidare
förekommer det att de närvarande stannar till hos de närmast sörjande för mänsklig beröring –
utbyta en blick, ett handslag eller en omfamning. De sörjande uttrycker i ritualen behov av att bli
sedda, bekräftade samt närhet och gemenskap.

Marginaliseringen av den gudstjänstgemenskap som möts till livets gudstjänster framträder
även i ett projekt i Uppsala stift, då det uppmärksammar hur vaktmästare och husmödrar blir en utsatt grupp, när inte präster prioriterar dopgudstjänsten, ett av den evangelisk-lutherska kyrkans sakrament. Vidare tvingades projektet i Lund notera att det blivit rutin att döpa, dopet hade blivit något som skulle effektueras, det saknades engagemang.

Begreppet »förrättning» är utrangerat sedan 1986, men livets gudstjänster präglas fortfarande
av att vara förrättningar, vilket bekräftas av begreppets frekventa användning. En sökning på
Google (förrättning, svenska, kyrkan) gav 62 000 träffar och termen förekommer dessutom i den av Kyrkokansliet 2019 utgivna rapporten Dop i förändring. En förrättning är något som skall
effektueras och borde vara främmande för en kyrka som vill möta och »knyta an» till människor. Istället tvingas vi notera att den gudstjänstgemenskap som de många människorna firar – livets gudstjänster – marginaliseras.

Företrädare för kyrkan saknar förmåga att uppfatta livets gudstjänster som högtider under en livslång relation mellan individ och kyrka, en relation som involverar familj, släkt och vänner. Per Hansson uttrycker en skepticism till relationer, då de kan leda till introverta mysgrupper, kotterier och sekterism. Jonas Bromander däremot, pekar på betydelsen av relationer i form av att upprätthålla kontakten till nyblivna föräldrar, nydöpta, faddrar, konfirmander, konfirmander, vigselpar, sorgehus, jubilarer etcetera, möten som erbjuder förutsättningar för livslånga relationer. Jonas Bromander har funnit att de kyrkliga handlingarna utgör grunden för människors relation och tillhörighet till Svenska kyrkan.

Min explorativa undersökning som genomförts i form av en digital enkät gav inget tydligt resultat. Urvalet av mottagare var församlingar med stark kyrklig tradition avseende kyrkliga handlingar och då specifikt dopet. Av respondenternas svar har det inte gått att utläsa vad som byggt denna starka dopsed. Inte heller i församlingsstatistiken framträder något mönster eller korrelation, en stark dopsed framstår mer som en tillfällighet. Något som ändå nämns av flera respondenter är lyhördhet och det är något som även framkom i Andreas Sandbergs undersökning där han identifierade lyhördhet som en viktig egenskap.

Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka och denna tradition omfamnar två sakrament,
där nattvarden är det ena och dopet är det andra. Församlingarna ska fira huvudgudstjänst på
söndagar och sedan ett antal decennier firas en allt högre andel av dessa med nattvard.

Församlingarna ska också fira gudstjänst i form av kyrkliga handlingar. För att stärka relationen
mellan dessa föreslår Rolf Larsson en öppning mellan söndagsgudstjänsten och de kyrkliga
handlingarna, att de senare betraktas som lika angelägna gudstjänster som de förra samt att de
som deltar i dem blir föremål för församlingens omsorg. Ninna Edgardh menar att evangeliet är
detsamma i alla gudstjänster, och därför behöver även livets gudstjänster betraktas som riktiga
gudstjänster.

Samhället har avreglerats inom vård, skola och omsorg. Det har uppstått en marknad med
utbud och efterfrågan, där privata och offentliga aktörer konkurrerar. Religionen och riterna har
till viss del också kommersialiserats och konkurrensutsatts, och Martin Modéus pläderar implicit i sin bok för en marknadsföring av gudsupplevelser, »tron allena» är inte tillräcklig.

Även om Svenska kyrkan idag blivit en aktör bland andra, har den tacksamt ännu inte präglats av begrepp som kunder, intäkter, effektivitet, lönsamhet etcetera. Däremot kan det vara fruktbart att samla medarbetare, förtroendevalda, ideella och tillhöriga kring en vision, ett »gemensamt ärende».